lördag 10 mars 2012

Hopi "rumtid"



"Hopi-språket kan sägas vara uppbyggt på två kosmiska grundformer. Whorf kallar dem DET OBJEKTIVA och DET SUBJEKTIVA.
Det objektiva (eller det manifesta) inefattar allt som är eller har blivit uppenbart för våra sinnen. Det historiska och fysiska universum tillhör således Det objektiva eller är den objektiva, manifesta, klart påtagliga svären. Men lägg märke till att i denna yttre sfär finns för hopis ingen skillnad, ingen skiljelinje, mellan det förgångna och det närvarande.
Dessa två tidsaspekter som tillhör vårt sätt att tänka är i hopi-världen en och samma dimension, ett slags oändligt utvidgat nu, där allt som "har hänt" fortfarande är med i skapandet av tillvaron. Denna "varaktighet" eller "fortvaro" (det finns ingen språklig motsvarighet för hopis ord för detta) har dessutom en geografisk utsträckning (jag ska senare återkomma till denna komplicerade form av "rumtid").
Om vi nu kan säga att våra två tidsaspketer förfluten och närvarande tid täcks av hopi-språkets ena grundform Det objektiva, så tillhör däremot vårt framtid Den subjektiva sfären hopi-språkets andra grundform.
Men i Det subjektiva finns inte bara det framtida utan också allt som kan hänföras till mentala inre processer - allt som förnims på det själsliga planet är således både det framtida och tankarna, förnimmelserna som sådana. Också att minnas, återkallandet av något som finns/fanns i Det objektiva, har gått upp i någonting efter dess egen händelse i Det objektiva - därför tillhör detta "minne" återigen framtiden, dvs Det subjektiva, längtande planet som strävar efter att på nytt manifestera sig i det yttre. Allt "inre" är för hopis framtid.
Denna subjektiva sfär kallas på hopi-språket för tunátya, vilket just betyder "hopp", "längtan". Och det vi kallar själ omskriver hopis med "det som förnims i hjärtat" - inte bara i människans hjärta utan lika mycket i växternas, djurens och tingens "hjärta".
Av detta kan vi avläsa en speciel hopi-upplevelse av den framtida aspekten: det "framtida" finns konkret förankrat i själva omgivningen som "hjärtepunkter" eller frögömmor i växterna, djuren och tingen. Och från dessa hjärtepunkter gror och utvecklar sig det som med tiden ska manifestera sig i Det objektiva - men med den viktiga distinktionen att denna utveckling av det som ännu är osynligt sker i individuella förlopp allt efter varje arts inneboende förutsättningar - stenar och berg omges av en helt annan "framtid" än t ex växter. Denna individuella "tid" (eller möjlighet till utveckling) som är så att säga rumsligt förankrad i landskapet öppnar redan lite av den speciella "rumtid" som är så säregen för hopi-upplevelsen och som ger landskapet ett intensivare och helt annorlunda utseende.
Hopi-folket har som alla indianfolk en animistisk uppfattning och skiljer inte mellan materia och ande. Allt är liv. Och detta subjektiva plan som får hela landskapet att vibrera, finns i sin djupaste framvällande form i någonting som en hopi av bävan nästan är förbjuden att nämna: Universums Hjärta, eller Andningens Ande.
Denna subjektiva sfär, som hos hopi-folket är fylld av intensivt dynamiskt liv, har därför ingenting av det som vi lite nedsättande kallar "privat" eller "subjektivt". Snarare är den "ett kollektivt inre" som omfattar hela folkets mentala och intellektuella liv. Oskiljbar från detta finns här också den relgiösa känslan, eftersom hopis inte känner någon gräns mellan pragmatisk erfarenhet och intuitionen om vissa osedda fenomen - det vi kallar mystik. Denna relgiösa känsla som kommer till uttryck vid deras högtider kan ses som en fokusering av ett starkt längtande tryck mot förändring, mot växande in i det manifesta, objektiva yttre.
Det framtida är som sagts tidigare ingenting skilt från människan, utan är med henne redan från början i sin gryende och växande form. Och just genom denna ständiga uppmärksamhet på det framtida tror man sig också påverka och rikta det man vill förverkliga."

-Livets väg-