Det verkar som att livet är det man lär sig mellan lektionerna, i invecklade utvecklingssamtal med hjärnspöken och demoner.
Det verkar som om livet gömmer sig bakom skuggorna och bara låter sig hittas när man slutat leta.
Livet leker med döden, och det är när man leker med döden som man ser att livet leker.
Det verkar som att det är nått man förstår först då man glömt allt man lärt sig. Nått man förstår när man börjat gallra bland intryckta intryck.
Det verkar som om man ser mer när man förflyttar sig en millimeter bakom näthinnan och tittar på världen med nyfödda ögon. Då får man se en falsk fasad, men en vibrerande verklighet.